English Electric Lightning

English Electric Lightning var ett stridsplan av typen överljudsflygplan som användes av brittiska Royal Air Force (RAF), Kuwait Air Force (KAF) och Royal Saudi Air Force (RSAF) under det kalla krigets era. English Electric Lightning var det enda helt och hållet brittiska Mach 2-stridsplanet.

År 1972 sköt en Lightning ned en Harrier över Västtyskland. Piloten hade övergett Harriern som flög på autopilot, och planet började närma sig gränsen mot Östtyskland. Lightningen fick därför i uppdrag att skjuta ned Harriern innan det riskerade att orsaka en diplomatisk incident.

RAF började fasa ut Lightnings i mitten av 1970-talet men det tog ändå till 1988 innan de sista exemplaren togs ur drift. Den viktigaste ersättaren för Lightnings var Tornado F3:an, en interceptorversion av Panavia Tornadon. Tornado F3 kunde bland annat lasta mer vapen än Lightning-planen. Efter att RAF slutat använda sig av Lightning-plan hamnade flera av planen på museum.

English Electric Lightning

Vad är en BAC Lightning?

English Electric Lightning designades, utvecklades och tillverkades av företaget English Electric. När English Electric sedemera blev en del av nybildade British Aircraft Corporation började planet marknadsföras som BAC Lightning istället.

Trivia

  • Barnboken ”Thunder and Lightnings” av Jan Mark, som publicerades år 1967, handlar om två pojkar som båda är mycket intresserade av flygplan – och då särskilt de English Electric Lightnings som flygs av den lokala skvadronen. För sin bok belönades författaren med Carnegiemedaljen.
  • En Sydafrikansk Lightning (XS451) deltog i ett avsnitt av BBC:s populärvetenskapliga teveprogram ”Wonders of the Solar System”. Planet flög till en mycket hög höjd, vilket gjorde det möjligt för den brittiske partikelfysikern professor Brian Cox att visa jordens böjning och atmosfärens sammansättning för tittarna.

    Detta plan kraschade en månad senare i samband med Overberg Airshow.

  • Den brittiske programledaren Jeremy Clarkson lånade en gång en Lightning XM172 som placerades i hans trädgård och dokumenterades i TV-showen Speed.

Korta fakta om English Electric Lightning

Tillverkare English Electric

British Aircraft Corporation

Antal byggda exemplar 337 stycken, inklusive prototyper
Roll i det brittiska flygvapnet Interceptor
Premiärflyg 4 augusti år 1954 (P.1A)

4 april år 1957

Introduktion December år 1959
Avveckling 1988 (RAF)

Motorer

Lightning-planen använde sig av Rolls-Royce Avon motorer.

För att skydda flygplanen från de varma motorerna, vars lådor kunde nå en yttertemperatur på upp till 600° C, krävdes särskilda sköldar av guld.

Cockpit

Cockpit utformades för att uppfylla RAF:s OR946 specifikation, vilket bland annat innebar en autopilot från Elliott Bros (London) Ltd, ett auto-attack system och en integrerad instrumentpanel. För kommunikation användes UHF och VHF radio, plus datalänk.

För piloten fanns ett livsuppehållande system som byggde på syre i flytande form, istället för det syre i gasform som användes av motsvarande system äldre brittiska plan.

Elektricitet

Jämfört med tidigare stridsflygplan var English Electric Lightning mycket beroende av elektriska lösningar för att fungera. Elektriciteten kom från en luftdriven turbin placerad i bakdelen av flygplanskroppen, en turbin som drev en AC alternator och DC generator. Ombord fanns också ett 28V DC batteri som nödfallslösning.

Stigningsförmåga

English Electric Lightning hade en aldrig tidigare skådad stigningsförmåga, bland annat tack vare användandet av efterbrännare vid takeoff. Mycket snart efter takeoff sänktes nosen så att planet så snabbt som möjligt skulle kunna accellerera till 430 knop innan stigningen påbörjades. Kring en höjd av 13 000 fot nådde planet Mach 0.87 och bibehöll därefter denna hastighet upp till tropopausen. Om planet skulle nå högre än så accelererade piloten planet till överljudsfart på tropopausenivå innan en ny stigning påbörjades.

En Lightning kunde under optimala förhållanden nå en höjd av 36 000 fot (cirka 11 000 meter) inom 3 minuter efter starten.

Höjdförmåga

English Electric Lightning 2Exakt hur högt upp en Lightning kunde flyga hemlighölls av militärstrategiska skäl, och vid testflygningar där planen nådde mycket högt lät man bli att skriva in detta i loggböckerna. I dokument som inte var hemligstämplade brukade man nöja sig med att ange att planet kunde nå högre än 60 000 fot (vilket motsvarar ungefär 18 km) utan att specificera hur mycket högre.

Ett exempel på en situation där en Lightning klättrade mycket högt var under en NATO-övning år 1984 då Flt Lt Mike Hale tog upp sin F.3 XR749 till 88 000 fot (27 km).

Chief Examiner Brian Caroll har enligt egen utsago tagit upp en Lightning F.53 till en höjd av 87 300 fot (26,6 km) över Saudiarabien. Han beskrev hur han från denna höjd tydligt kunde jordklotets böjning.

Hastighet

De tidiga modellerna F.1, F.1A och F.2 hade en toppfart på Mach 1.7 på en höjd av 36 000 fot (cirka 11 000 meter) i ICAO standardatmosfär. Vid lägre höjd var den indikerade farten 650 knop.

De senare modellerna F.2A, F.3, F.3A, F.53 och F.6 hade en maxfart på Mach 2 på en höjd av 36 000 fot (cirka 11 000 meter) i ICAO standardatmosfär. Vid lägre höjd var den indikerade farten 700 knop.

English Electric Lightning hos RAF

Inledning

Den första English Electric Lightning att tas i bruk av Royal Air Force (RAF) var den P.1B som fortfarande befann sig i pre-produktionsfasen när planet anlände till RAF Coltishall i Norfolk den 23 december 1959 för att testas av Central Fighter Establishments Air Fighting Development Squadron (AFDS).

Efter framgångsrika tester började Lightning F.1 användas av AFDS i maj 1960. Redan månaden därpå deltog Lightning F.1 i luftförsvarsövningen Yeoman.

Premiär för Lightning F.1 hos en skvadron vid frontlinjen blev det den 11 juli 1960, hos 74 Squadron under ledning av John Howe på Coltishall. Året därpå började 74:e skvadronen delta i luftakrobatiska uppvisningar med Lightnings på flygshower runt om i Europa.

F.1A

Skvadronerna 56 och 111 vid RAF Wattisham övergick till att använda sig av Lightnings F.1A 1960/1961 efter att planen blivit möjliga att tanka i luften.

F.2

F.2 premiärflögs den 11 juli 1961 och började användas av 19:e skvadronen i slutet av 1962. I början av 1963 fanns F.2 även hos 92:a skvadronen.

F.3

F.3:an hade mer kraftfulla motorer och var dessutom försedda med den nya misilen Red-Top. Premiärflygningen ägde rum i juni 1962.

F.6

Introduktionen av F.6 och dess föregångare F.3 gjorde det möjligt för RAF att gradvis fasa ut gamla flygplan som Gloster Javelin under mitten av 1960-talet.

RAF i Europa

Lightning-planens togs primärt fram för att försvara Storbritanniens territorium. Till en början var de en del av Fighter Command, men från 1968 och framåt ingick de istället i No. 11 Group of Strike Command. Efter att Strike Command bildats var nio Lightning-skvadroner aktiva i Storbritannien.

I början av 1960-talet flyttades skvadron 19 och 92 från RAF Leconfield till RAF Gütersloh i Västtyskland för att bli en del av RAF Germany, och med skvadronerna följde deras F.2:or. Båda skvadronerna ägnade sig i Västtyskland åt luftförsvar på låg höjd.

För att stödja Near East Air Force hade RAF Lightnings på plats hos RAF Akrotiri på Cypern. År 1967 flyttade RAFs 56:e skvadron från RAF Wattisham till Cypern med sina Lightning F.3:or för att erbjuda en mer permanent lösning för luftförsvaret. 56:e skvadronen övergick till F.6:or år 1971 och återvände till Storbritannien år 1975.

RAF i Asien

År 1967 flyttades RAFs 74:e skvadron till RAF Tengah i Singapor för att ta över efter den 60:e skvadronen, som fram tills dess försvarat luftrummet i sina Gloster Javelins. När Storbritannien drog tillbaka sina styrkor från Singapor år 1971 upplöstes den 74:e skvadronen.

English Electric Lightning i Saudiarabien

Under inbördeskriget i norra Yemen blev det vanligt att egyptiska plan, som stödde en av sidorna i kriget, kränkte Saudiarabiens luftrum. För att råda bot på detta beslutade sig Saudiarabien för att bygga upp ett integrerat luftförsvarssystem, och som en del av detta beställdes 34 stycken ensitsiga Lightning F.53:or och sex stycken tvåsitsiga Lightning T.55 trainers från BAC.

Efter att saudiarabiska byar nära gränsen börjat bombas av egyptiskt flyg beställde Saudiarabien också sex stycken befintliga RAF Lightning (fyra F.2 och två T.4 trainers), plan som kunde levereras redan i juli 1966. När Lightnings och Hunters, med legosoldater som piloter, anlände till flygfältet Khamis Mushait nära gränsen till Yemen upphörde det egyptiska flygvapnet med sina bombningar i gränsområdet.

De första Lightning F.53:orna överlämnades till Royal Saudi Air Force i december 1967, men hölls kvar på Warton för ytterligare testflygningar och utvecklingsarbete. I början av 1968 levererades fyra T.55:or till RSAF och dessa användes för att träna saudiskt manskap i 1 ½ år.

Under perioden juli 1968 – augusti 1969 levererades Lightnings till Saudiarabien som en del av Operation Magic Palm. Det kom dock att dröja ända till juni 1972 innan de sista två planen – ersättare för två som förstörts i olyckor innan de hunnit levereras – överlämnades.

I Saudiarabien användes Lightning-planen för många olika uppdrag, inklusive recognossering, luftförsvar och attacker mot mål på marken. Till exempel anfölls mål på marken med raketer och bomber under en gränsdispyt med Yemen i slutet av 1969 och början av 1970.

Fram till 1982 flögs Lightnings huvudsakligen av skvadronerna 2 och 6 i RSAF. Därefter hamnade alla återstående Lightnings hos skvadronerna 2.

År 1985 återstod 22 Lightnings i flygvärdigt skick och dessa återlämnades till British Aerospace som en del av affärsöverenskommelsen rörande de nya planen Panavia Tornado. British Aerospace försökte sälja Lightning-planen till Österrike och Nigeria, men några köp genomfördes aldrig och planen hamnade istället på museum.

English Electric Lightning i Kuwait

Kuwait beställde 14 stycken Lightnings i december år 1966, varav tolv skulle vara F.53K och resten T.55K. Planen började levereras till Kuwait två år senare.

Kuwait hade överskattat sin förmåga att ta hand om så avancerade plan, och därför inte beställt den kontinuerliga supportlösning från BAC och Airwork Services som Saudiarabien prenumererade på. Detta innebar att många av planen efter en tid inte gick att använda eller inte gick att använda som avsett, och Kuwait försökte år 1973 sälja sina Lightnings till Egypten.

Kuwait bytte gradvis ut sina Lightnings mot Dassault Mirage F1:or, och de överblivna Lightningplanen lagrades på Kuwait International Airport. Många av dem förstördes när Irak invaderade Kuwait år 1990.