Hawker Siddeley Nimrod är ett brittiskt patrullplan som användes till havs från slutet av 1960-talet till 2011. En majoritet av Nimrod-flottan hörde till Royal Air Force (RAF) Kinloss i norra Skottland.
De första Nimrod-planen (MR1) levererades till RAF St Mawgan där de började användas i oktober 1969. De skulle ersätta Shackletons-planen och var därför försedda med många av de sensorer som piloterna var vana vid från Shackleton. Tio år senare släpptes den modernare varianten Nimrod MR2.
Ett Nimrod-plan hade plats för en besättning på upp till 25 personer, men de var oftast bemannade med ungefär ett dussin personer, varav de flesta var sysselsatta med de olika sensorerna och spaningsutrustningen. Varje enskilt Nimrod-plan kunde utföra komplexa uppdrag som involverade att upptäcka och hålla koll på ubåtar. Nimrod-planen stod vanligen i nära kommunikation med Royal Navys fregatter och andra fartyg knutna till NATO, och fram till kalla krigets slut var det framförallt sovjetiska ubåtar som Storbritannien och resten av NATO ville ha information om. Nimrod-planen var en viktig pusselbit i de åtgärder som genomfördes för att skydda de av Royal Navys egna ubåtar som fungerade som avskjutningsplattformar för Storbritanniens atomvapen.
Förutom de uppdrag som var kopplade till ubåtar användes Nimrod-planen även till annat, bland annat allmän marin övervakning och civila räddningsuppdrag.
Nimrods togs i bruk i slutet av 1960-talet. År 2010 avvecklades de, efter att projektet för att utveckla den nya generationen Nimrod MRA4 hade drabbats av långa förseningar och skenande kostnader. MRA4-projektet avbröts år 2010, och i mitten av 2011 hade samtliga Nimrod-varianter tagits ur bruk.
Korta fakta om Hawker Siddely Nimrod
| Tillverkare | Hawker Siddeley
BAE Systems British Aerospace |
| Premiärflygning | 23 maj, 1967 |
| Introducerad | 2 oktober, 1969 |
| Antal byggda exemplar | 49 stycken + 2 prototyper |
| Roll i det brittiska flygvapnet | Patrullering till havs
Varningssystem Electronic signals intelligence (ELINT) |
| Tid i det brittiska flygvapnet | 1969 – 2011 |
Bakgrund, utveckling och utformning
Hawker Siddeley Nimrod designades i enlighet med en kravspecifikation från Royal Air Force (RAF), eftersom RAF behövde ett nytt plan som kunde ersätta deras gamla Avro Shackletons.
Nimrod-planen byggde på jetplanet de Havviland Comet och designades av Hawker Siddeley, det företag som efterträdde de Havilland. För den senare vidareutvecklingen stod de företag som efterträdde Hawker Siddeley, det vill säga British Aerospace and BAE Systems.
Drift och bränsleförbrukning
Med sina fyra Rolls-Royce Spey turbofan motorer var Nimrod MR1 var det första jetdrivna flygplanet för havspatrullering som togs i bruk av RAF. Tidigare hade man fokuserat på bränslesnåla motorer som skulle ge planet så lång tid i luften som möjligt mellan tankningarna, men med Nimrod fick man istället ökad hastighet och bättre förmåga att flyga högt. Nimroden var också svårare för ubåtarna att upptäcka jämfört med de propellerdrivna plan vars oväsen lätt plockades upp av ubåtarnas ljudsensorer. Nimrod MR1 klarade av tio timmars flygning utan bränslepåfyllning. Under Falklandskriget anpassades MR2:orna så att de kunde tankas i luften.
Nimrods kunde också göras bränslesnålare genom att man manuellt stängde av två av de fyra motorerna. I början av en patrullflygning användes samtliga fyra motorer, men i takt med att flygplanets vikt minskade eftersom bränslet förbrukades kunde man klara sig med färre motorer.
För vissa uppdrag där det stora bombutrymmet ombord inte behövdes för bomber fylldes det istället med extra bränsletankar.
Nimrod NR och Nimrod AEW3
Förutom Nimrod MR1 och MR2 skapades även två andra Nimrods som dock aldrig producerades i lika många exemplar som MR1 och MR2. Nimrod R1 användes för elektronisk informationsinhämtning (ELINT), medan Nimrod AEW3 var tänkt att vara en luftburen varningsplatform. Utvecklingen av AEW3 var dock kantad av problem, så 1986 lades projektet ned och man valde att köpa in färdiga Boeing E-3 Sentry istället.
Sökutrustning
En stor del av Nimrodens sökutrustning befann sig utanför tryckkabinen, i den nedre delen av flygplanskroppen. Nimroden hade bland annat radar, ekolod, utrustning som kunde upptäcka magnetiska anomaliteter och utrusning som kunde upptäcka avgaser från dieseldrivna ubåtar. Ett par kraftiga nedåtriktade kameror gjorde att Nimrodplanen kunde ta fotografier på både hög och låg höjd. Under senare år utrustades planen även med moderna elektrooptiska kamerasystem för förbättrad bildkvalité.
I det utrymme i flygplanet som egentligen var avsett för bomber kunde man istället placera en stor mängd extra utrustning för olika uppdrag, till exempel upp till 150 sonarbojar som kunde användas i kampen mot ubåtarna.
Vapen
Det fanns gott om plats för olika vapen ombord på Nimrod-planet, inklusive bomber, torpeder, missiler och särskilda kärnvapen avsedda för att attackera ubåtar med. På senare år hade Nimrodplanen missiler av typen Sting Ray och Harpoon ombord.
För att ett Nimrodplan skulle klara av att avfyra missiler av typen Martel krävdes det att löstagbara pyloner placerades nedanför vingarna. Så småningom blev det också möjligt att med hjälp av specialpyloner avfyra Sidewinder-missiler från Nimroden för att försvara planet mot fiendeplan i luften.
I takt med att nya utmaningar uppstod utvecklades Nimrodplanens kapacitet, bland annat genom att man installerade nya ECMs och elektroniska stödsystem som ökade planens försvarsförmåga. Under
Krig
Torskkrigen
Under de isländska torskkrigen 1972 respektive 1975-1976 arbetade Nimrods ihop med skepp från Royal Navy för att skydda civila brittiska fiskebåtar.
Falklandskriget
Från och med april 1982 användes Nimrods för att patrullera kring Ascencion Island, där de hade flygfältet Wideawake som bas. Planen användes också för att eskortera British Task Force när den färdades söderut mot Falklandsöarna. Vid Operation Black Bucks bombräder (som utfördes med Avro Vulcans) användes Nimrods för räddningsuppdrag och för att upprätthålla kommunikationen.
Inledningsvis var det Nimrod-plan av typen MR1 som användes, men när kriget blev allvarligare och hotet från argentinska ubåtar ökade skickades istället de modernare MR2:orna.
Totalt användes Nimrods för 111 uppdrag från Ascension Island under Falklandskriget.
Gulfkriget
I augusti 1990 skickades tre Nimrod MR2:or till Seeb i Oman, efter att Irak hade invaderat Kuwait. Dessa Nimrods användes för att patrullera Omanska viken och Persiska viken.
Mängden Nimrods ökades snart till fem. Dessa fem plan ägnade sig åt att patrullera nattetid, medan Navy Lockheed P-3 Orions från USA tog hand om patrullerande dagtid.
I strider mot irakiska patrullfarkoster användes Nimrods för att guida Westland Lynx-helikoptrar och attackflyget Grumman A-6 Intruder.
Afghanistan
Som en del av den USA-ledda invasionen av Afghanistan efter den 11 september 2001 skickade Storbritannien Nimrods som genomförde långa flygningar över land för att inhämta information.
År 2006 dödades 12 medlemmar av RAF när en brand bröt ut i deras Nimrod MR2 under en flygning över Afghanistan.
Irak
När Irakkriget bröt ut i mars 2003 skickade RAF Nimrods för att leta upp fientliga styrkor och peka ut dem för medlemmar av koalitionen.
Operation Tapestry
Från och med 1977 användes Nimrod-plan för att patrullera Storbritanniens Exklusiva Ekonomiska Zon (EEZ) som en del av Operation Tapestry. I Operation Tapestry ingår både flygfarkoster och vattenfarkoster som skyddar de vatten som tillhör Storbritannien. De skyddar bland annat de brittiska fiskerättigheterna och den olje- och naturgasutvinning som sker i brittiska vatten.
Nimrods användes bland annat för att lokalisera, identifiera och fotografera farkoster som befann sig inom Storbritanniens EEZ. Redan år 1978 arresterade en Nimrod ett fiskeskepp som misstänktes för illegalt fiske i Western Approaches, och fick skeppet att gå i hamn i Milford Haven för att fallet skulle kunna utredas av de brittiska myndigheterna.
Räddningsuppdrag
Nimrods MR1 och MR2 användes inte bara militär utan stod också redo att ge sig ut på civila räddningsuppdrag. Ett plan från var och en av de roterande skvadronerna var alltid tillgängligt för att inom en timme kunna vara ute och genomföra sökmissioner och räddningsmissioner.
Nimrodens sökförmåga kom alltså inte bara till nytta militärt utan var också viktigt när Nimrods deltog i civila räddningsoperationer, till exempel där skeppsbrutna behövde hittas och räddas ur havet. Det utrymme i planet som var avsett för bomber kunde då fyllas med olika sorters specialutrustning för räddningsuppdrag, till exempel selar, vinschar och små räddningsbåtar. Under styrbords vinge kunde man montera en mycket stark lampa som styrdes med fjärrkontroll.
De plan som stod redo för räddningsuppdrag var färdigpackade med räddningsutrustning (Lindholme Gear) istället för vapen, inklusive selar för att kunna hissa upp personer ur vattnet. Tack vare sin sensorutrustning kunde ett Nimrod-plan på ett effektivt vis förhållandevis snabbt söka av områden på upp till 52 000 kvadratkilometer. Nimrod-planet användes också ofta som koordinator och sambandscentral för båtar, helikoptrar och mindre flyg som deltog i samma uppdrag.
Ett exempel på ett räddningsuppdrag där flera Nimrods deltog är från augusti 1979 då planen skickades ut från Kinloss för att fungera som koordinator och tillsammans med andra räddningsfarkoster leta upp och rädda förlista personer som deltagit i Royal Ocean Racing Club’s Fastnet Race. Tävlingen hade drabbats av en allvarlig storm under sin tredje dag vilket gjorde att 5 yachter sjönk, 77 hamnade upp och ned i vattnet och 100 lade sig på sidan med masten parallellt med vattenytan. 15 tävlingsdeltagare och 3 räddningsarbetare dog.
Året därpå kapsejsade den norska oljeborrningsriggen Alexander L. Kielland i oljefältet Ekofisk, varpå sex stycken Nimrods hjälpte till att söka efter överlevare och omväxlande fungera som koordinator för den räddningsmission som bland annat involverade 80 båtar och fartyg samt 20 brittiska och norska helikoptrar. Totalt dog 123 personer i katastrofen.