Brittisk civil flyghistoria

Ballongflygning i Storbritannien

ballongflyg

Henry Cavendish (1731 – 1810) var en brittisk vetenskapsman som bland annat är berömd för att som första person någonsin lyckas isolera vätgas. Mot bakgrund av Cavendishs experiment med vätgas föreslog den samtida skotske vetenskapsmannen Joseph Black (1728 – 1799) att en ballong fylld med vätgas borde kunna stiga uppåt i luften.

Den första bemannade flygturen med en luftballong blev dock inte ett brittiskt projekt utan ägde rum i Frankrike år 1783, i en ballong byggd av bröderna Montgolfier. Det var inte en vätgasballong utan en varmluftsballong.

Första ballongfärden i Storbritannien skedde året därpå, då den skotske apotekaren James Tytler (1745 – 1804) flög i en varmluftsballong han själv byggt. Den 25 augusti 1784 lyckades han få sin ballong att sväva någon meter ovanför marken, och två dagar senare nådde han upp till cirka hundra meters höjd. Denna dag färdades Tytler i sin luftballong från Green House i Edinburgh till den närliggande byn Restalrig, en sträcka på cirka 800 meter.

Sir George Cayley – flygplanets fader

Den engelska ingenjören Sir George Cayley (1773 – 1857) brukar kallas för det moderna flygplanets fader. Under slutet av 1700-talet inledde han sin omfattande forskning inom området flygfysik och kom så småningom att designa den första moderna flygfarkost som var tyngre än luft, det vill säga som inte var en luftballong, luftskepp eller liknande.

Cayley klargjorde och skrev ned principerna bakom hur flygfarkoster som är tyngre än luft kan flyga, och han lyckades också förklara hur fåglar flyger. Han genomförde en lång rad experiment rörande aerodynamik, bland annat sådana som rörde luftmotstånd, strömlinjeformning, hur tryckcentrum rör sig och det extra lyft som ges av en böjd vingyta.

År 1804 konstruerade Cayley en glidflygplansmodell, som till sin konstruktion påminde mycket om de flygplan vi har idag. Fyrtio år senare byggde han ett glidflygplan som var stort nog att flyga med ett barn ombord. En lokal pojke flög i det, men hans namn har inte bevarats för eftervärlden så vi vet inte vem denna tidige ”pilot” var. År 1952 publicerade Cayley ritningarna för ett glidflygplan som skulle föras upp av en luftballong och sedan släppas fritt, och som var stort nog att ha en vuxen ombord. Cayley övergick sedan till att skapa en version av detta plan som kunde starta från toppen av en kulle. Första gången någon av Cayleys flygfarkoster flög med en vuxen ombord var år 1853. Flygplanen startade från en höjd och transporterade en vuxen person över Brompton Dale.

När bröderna Wright började arbeta med sitt flygplan kring sekelskiftet 1800/1900 förlitade de sig till stor del på den information som fanns tillgänglig från Cayley.

De Havilland Comet – ett banbrytande brittiskt jetplan

Under 1930-talet påbörjades utvecklingen av jetmotorn i både Tyskland och Storbritannien, och innan andra världskriget var över hade båda länderna fungerande jetplan.

Jetdriften var en viktig anledning till att det kommersiella flyget kunde växa sig så stort efter andra världskriget. Till en början var det dock inte jetplan utan propellerplan från försvaret som användes av den framväxande kommersiella flygsektorn, såsom Avro Lancaster, Boeing B-29 Superfortress och Douglas DC-3.

Det första kommersiella jetplanet var det brittiska de Havilland Comet. Prototypen Comet 1 flög första gången i juli 1949, och tre år senare togs de Havilland Comet i kommersiellt bruk av det statliga brittiska flygbolaget BOAC. De Havilland Comet blev också det första jetplan som började användas för regelbundet transatlantiskt flyg.

Concorde

Brooklands Museum

Aérospatiale-BAC Concorde är ett turbojetplan som började användas av British Airways och Air France år 1976. Concorde utvecklades och tillverkades gemensamt av franska Aérospatiale och British Aircraft Corporation (BAC). Concorde byggdes under perioden 1965 – 1979 och totalt tillverkades endast 20 plan, och av dessa var sex stycken prototyper / utvecklingsmodeller. Av de övriga 14 gick sju stycken till Air France och sju stycken till British Airways.

Concorde var ett mycket snabbt plan (överljudsfart) som huvudsakligen användes för transatlantiska flyg mellan Europa och Nordamerika. Concorde är ett av två överljudsplan som använts kommersiellt, det andra var Tupolev Tu-144 som tillverkades i Sovjetunionen. Concordes maxfart var Mach 2.04.

Eftersom Concorde var så snabbt kunde det korsa Atlanten på mindre än halva tiden jämfört med andra kommersiella transportplan. Concorde flög regelbundet från London Heathrow Airport och Charles de Gaulle Airport till bland annat John F. Kennedy International Airport, Washington Dulles och Barbados.

I april 2003 meddelade Air France och British Airways att de skulle sluta flyga med Concorde senare under året. Som anledning till beslutet angav de ökade underhållskostnader och minskat passagerarantal. Air France sista flygtur med Concorde ägde rum den 27 juni 2003 då F-BVFC flög till Toulouse. Den sista flygturen från Europa till Nordamerika (Paris – New York City) hade ägt rum den 30 maj 2003.

British Airways gjorde en transatlantisk avskedsturné med Concorde i oktober 2003, med besök i Toronto, New York, Boston och Washington och en VIP-tur över Biscayabukten. Concorde genomförde också brittisk avskedsturné med flygturer till Birmingham, Belfast, Manchester, Cardiff och Edinburgh, samt lågdhöjdsflyg över London. Den 22 oktober landade Concorde BA9021C från Manchester och Concorde BA002 från New York samtidigt på Heathrow. Den allra sista flygturen för Concorde G-BOAG ägde rum den 5 november 2003 då Mike Bannister och Les Broadie flög henne från New York till Seattle för att föra henne till Museum of Flight på King County International Airport. Flygturen tog 3 timmar 55 minuter och 12 sekunder. Detta var Concordes sista flygtur i USA. Den allra sista flygturen i Europa ägde rum den 26 november samma år, då en Concord flögs till flygfältet Bristol-Filton.